Nina Palm är från och med 2022 direktor för studiecentret i Jerusalem. Hon har har under många år varit resepedagog. Här berättar hon om en upplevelse utöver det vanliga tillsammans med andra resepedagoger.
Det är februari år 2000 och Bilda genomför resepedagogutbildning i Israel/Palestina. Vi är en blandad skara från olika delar av Sverige som redan har träffats under ett par utbildningstillfällen i Stockholm. Nu ska vi få bekanta oss med området utifrån en resepedagogs perspektiv och stämningen är förväntansfull.
Programmet är fullspäckat med möten. Vi träffar personer från organisationer, församlingar och allehanda institutioner och reser runt i landet. Resan går först norrut, mot Nasareth och Galileen.
Förutom de kanske mest självklara besöken ska vi även klocka resvägen och hur lång tid det tar för alla att gå på toa. Uppdraget är också att testa olika matställen och boenden, så vi byter logi varje natt. Vi bor på kibbutz, pilgrimshostel, oprövade hotell och i värdfamiljer. Kläderna packas upp och ner varje dag. Det mesta har vi dock på oss, dygnet runt, för det är kallt och när vi lämnar Galileen blir det näst intill ogästvänligt. Vi hade ju ändå hoppats på lite bättre väder än hemma i Sverige.
Utbildningen ska avslutas i Jerusalem men först ska vi söderut, till Hebron via ett snabbt stopp hos våra samarbetsparters på ATG som ska följa med som våra guider.
Såphala vägar
Vädret blir allt sämre. Det regnar och vägarna blir såphala. Vår tappra chaufför försöker manövrera bussen efter bästa förmåga men vi kommer inte vidare. Bussens däck börjar tappa fästet i dom branta backarna runt Beit Sahour. Snart vågar ingen vare sig köra eller åka på vägarna. Det känns farligt, det går inte heller.
Vi är med andra ord strandsatta, vi kommer ingen vart och vi är inte där vi ska vara för att få mat och logi för natten.
Det är i sådana lägen man verkligen är tacksam för de goda relationer som studiecentret byggt upp under åren. Det tar inte lång stund förrän vi är inkvarterade på ett hotell i Betlehem, får mat och sover gott, trötta och efter dagens äventyr. Dagen därpå ska vi ta igen allt vi missat så det gäller att vara utvilad.
Något är annorlunda
Den nya dagen gryr och man märker direkt att något är annorlunda. Det är så tyst, inga ljud. Inga bilar som tutar, ingenting. Jag tittar ut genom hotellfönstret och möts av ett snövitt Betlehem. Det har formligen vräkt ner snö hela natten så vi är helt enkelt insnöade och det rejält.
Ett tag trodde vi kanske att vi ska kunna åka till Hebron innan vi inser att det inte går. Samhället är i princip helt lamslaget. Det är inte bara vägarna som är oframkomliga, elen är utslagen till stora delar och allt annat som hör till när det är snökaos.
Som de vintervana nordbor vi är låter vi inte kyla och snödrivor stoppa oss när vi glatt halkar nedför Nativitiy street med siktet inställt på Födelsekyrkan.
Eftersom vi lämnat Sverige i februari så passar våra svenska vinterkläder utmärkt. Vi är dom enda besökarna i Betlehem, de andra turisterna sitter insnöade någon annanstans, så vi har Födelsekyrkan helt för oss själva. Det är så lugnt och fridfullt, vi får tid att prata med prästerna och andra som dagligen vistas i kyrkan. De är imponerade över att vi tagit oss dit trots snön och vi skrattar tillsammans åt alla oförväntade händelser som snöovädret fört med sig.
Ju längre dagen går desto mer prat om snö blir det och vi nordbor blir snart upphöjda till snöexperter. Det är sådant avbrott från det normala att vardagliga bekymren glöms bort för en stund. Ingen vill prata om svårigheter som att leva under ockupation nu när det har snöat och man har en livs levande expert på snö framför sig som kan berätta om hur det är att leva med snö flera månader om året.
Snart vågar sig lokalbefolkningen också ut, barn och vuxna leker i snön. De bygger snögubbar och har snöbollskrig under stoj och ännu mer skratt. Vi dras med i skratten och fascinationen över något så normalt som en stad i snö.
Breaking news in the Middle East
I den uppsluppna stämningen på Manger Square dyker det upp ett TV-team från CNN och vår grupp blir deras självklara måltavla. Inför CNN Middle East står vi snart och berättar om hur vi upplever det oväntade snökaoset och det slutar med att jag poserar glatt tillsammans med en snögubbe framför Födelsekyrkan. För mitt inre ser jag det absurda att jag och min lika leende snögubbe flashar förbi som ”breaking new in the Middle East” på en av världens främsta nyhetsbyråer.
Tillsammans med våra vänner på ATG får vi en oförglömlig kväll med mycket mat och fler spontana samtal om det vardagliga och allmänmänskliga. Samtal som alltför sällan hinns med i ett späckat program och ju längre kvällen går desto djupare blir både samtalen och de snödrivor det skrävlas om mellan skratten.
Nästa dag har snön tinat så pass att vi kan ta oss till Jerusalem, till Hebron kommer vi inte den här gången. Det är mycket av det ursprungliga programmet som vi missar men istället får vi med oss helt oväntade upplevelser av vems normala som är intressant för den andra och att vi själva kanske glömmer bort att dela med oss av våra egna erfarenheter till dem vi möter.
Vi får också vänner för livet, så som man blir när man delar en extraordinär händelse. Sånt som sätter sig på ett alldeles särskilt ställe på minneskontot och som man för alltid bär med sig.
