Reseminne – Möte på en kyrkogård

Christ Church

Kyrkan hade invigts 1849 och var ett sätt för Storbritannien och den Anglikanska kyrkan att markera sin närvaro i staden. Missionen bland judar var en viktig del av 1800-talets väckelserörelser. Jesus skulle snart komma tillbaka men innan dess måste Israels folk erkänna honom som Messias och missionen var ett sätt att skynda på processen.

Den som går in i Christ Church idag möter ett avskalat kyrkorum. Inget kors, inga bilder men ett altare med text på hebreiska och Davidsstjärna. Detta var och är ett medvetet val av respekt för det judiska bildförbudet. Mission ska ske i dialog och med ödmjukhet inför varandras traditioner. Daniel samlade till bibelstudier med utgångspunkt från judiska högtider. Han reste till Hebron, Jaffa och Tiberias och mötte människor. I Jerusalem blev han föreståndare för en hantverksskola för unga män.

Hårt liv

Livet i Jerusalem blev svårt för den unga familjen. De fick tre barn varav Johannes den förstfödde dog i scharlakansfeber. Andra sjukdomar som malaria härjade också. Missionen var inte så framgångsrik och konflikter och missämja gjorde att de till slut lämnade Jerusalem 1860.

Varje gång som jag besöker Jerusalem så besöker jag Christ Church. Det är något speciellt att vara på en plats där mina förfäder gick omkring hundra år innan jag föddes. Varje människa är en berättelse men också en del av den stora berättelsen. Daniel och Franziska och lille Johannes är en del av min släkthistoria men också en del av den stora berättelsen om Jerusalem med stormaktsambitioner och Messiaslängtan.

Jag står vid Johannes grav och tänker på Daniel och Franziska. De som hade lämnat allt för att förverkliga en kallelse i främmande land och försökte bygga broar mellan sitt judiska arv och sin kristna tro. Tacksam över att få vara en del i den här berättelsen lägger jag en sten på graven och vandrar vidare.