Reseminne – Kulturkrock

Det var hemresedag och för att eventuellt underlätta kontrollerna på Ben Gurion så hade jag tagit på mig min pastorsskjorta. När jag kom ner i frukostmatsalen i det lilla värdshuset i Nasaret gjorde ägaren stora ögon och sa:

– Är du präst?

– Ja, svarade jag.

– Men jag har aldrig sett en kvinnlig präst förut, de brukar vara nunnor. ÄR du verkligen en präst?

– Ja, det är jag. Det finns många kvinnliga präster i Sverige.

– Oh, my God, sa värden och gjorde korstecknet. Sedan fortsatte han: kan du förrätta mässan också?

– Ja det kan jag.

– Tack Gode Gud!

Jag tog min frukost och gick och satte mig. Lite senare kom han fram till mig och frågade:

– Hur ska jag tilltala dig? Kan jag säga bara präst?

– Det är OK, sa jag, och fortsatte med glimten i ögat: Du kan ju inte kalla mig ”father”, så präst går bra, men du kan också tilltala mig med namn.

– Är du säker på att du kan hålla mässan och celebrera nattvarden?

– Självklart.

Vid det laget vred sig medresenärerna av skratt och sa att vi lever på 2000-talet så det är inte så konstigt med kvinnliga präster.

Värden försvarade sig med: Men jag har ALDRIG sett en kvinnlig präst förut.

Strax efter kom min manliga kollega in i matsalen, iklädd pastorsskjorta, och värdshusvärden sa uppgivet: ”Ytterligare en präst”

Men manliga präster hade han sett förut.