Så satt jag till slut på tåget till Örebro efter en hektisk dag på jobbet. Jag är på väg att lyssna på Olle Carlsson och Irma Schultz Keller i Bildas turné 12 steg till tro, hopp och kärlek.

Jag stannade till för att köpa en sushi på Centralen. Där i kön ringer telefonen och det är banken som vill ställa några frågor angående ett byggnadskreditiv som vi har sökt. Jag får min sushi och letar mig fram till perrongen samtidigt som jag lyssnar på lite olika frågor gällande våra skulder och tillgångar och gör vad jag kan för att vara fokuserad och förstå vad han säger. Jag hittar till slut en plats och undrar, är jag på rätt tåg?

När tåget stannar i Örebro har jag ganska gott om tid. När jag, med hjälp av telefonen eftersom jag inte orkar tänka själv, hittar Immanuelskyrkan så sitter redan en hel del bänkade i väntan på att det ska börja. Det är 35 minuter kvar tills det börjar och de sitter längst fram. Det börjar bra.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse" sjunger Irma. En text från Tomas Tranströmer och hon sjunger så det går rakt in i hjärtat, nära och personligt. Jag tänker att det är märkligt att man behöver gå vilse för att hitta den där gläntan, men jag känner igen mig.

Kvällen varvas med sång av Irma och med Olles personliga och nära berättelse om de tolv viktiga stegen i livet. De som finns beskrivna i hans bok 12 steg för hopplösa.

Det handlar om det som kommit emellan mig och livet betonar både Olle och Irma. Det kan vara diffust men det är viktigt att identifiera vad det är för att komma vidare. Olle pratar om befrielsen i att bli mer ärlig och sann, inte att säga sanningar men att leva sant.

Och så får vi veta vilka som är människans tre viktigaste meningar;

Jag älskar dig, jag förlåter dig och maten är klar. Så stort och så mänskligt på samma gång.

Då har vi också kommit fram till fikapausen. Jag sätter mig vid ett litet bord där två, för mig okända personer, redan sitter. Känner mig först lite obekväm men sen lossnar det och vi får ett nära samtal. De berättar att de sedan i höstas börjat gå till Immanuelskyrkan där de hittat ett sammanhang som blivit viktigt. Vi delar några tankar om det centrala i livet och det är det godaste kaffe som jag druckit på länge.

Sista tåget till Stockholm går redan kvart i nio så jag missar tyvärr slutet. Jag smyger mig ut mitt i Irmas sång. Den här kvällen rörde vid livet.

Är det verkligen möjligt att hantverka en bättre värld? Jag skulle nog vilja svara ja på frågan. Låt mig föra fram några tankar om just hur hantverk och skapande leder till en bättre värld.

- Ibland pratar man om att hantverk är ett språk, att händerna har något att säga som inte hjärnan vet om. Genom att skapa och låta händerna få visa vägen fram, kanske något nytt kan skapas. Något som du själv inte visste att du kunde, tänkte eller visste om.

- Utifrån kristen tro är vi människor skapade till Guds avbild. Det innebär att vi också är skapande, precis som Gud skapar. Att föra vidare skaparglädje är något Gudslikt och något väldigt naturligt. Att skapa, hantverka och pyssla har ett värde i sig.

- Hantverk är en del av deltagarkulturen. Alla kan hantverka. Det finns en inneboende styrka i själva skapandet, och att hantverket och konsten är viktiga medel i att förstå livet och varandra. Händernas skapande kan bli en hälsofaktor där mötet mellan uttryck och material gör det ordlösa betydelsefullt. 

- Hantverk innebär att vi påverkar samhället. Att sätta riktning mot hållbar utveckling utifrån ett såväl ekologiskt, socialt som ekonomiskt perspektiv. Genom att återbruka och göra nytt av gammalt kan vi också ta strid mot att tanken att ökad konsumtion gör oss lyckligare. 

Det vore dumt att påstå att argumenten ovan är något nytt. Sedan mitten av 1800-talet har syföreningar träffats i kyrkan och i hemmen för att tillsammans förändra världen. Kvinnor har tagit ansvar för sitt skapande och låtit det påverka sin egna livstolkning och biståndsfrågan.

Här kommer ett citat från boken Kärlek nål och tråd som har getts ut av Libris förlag som beskriver syftet med en av de första syföreningarna: Det första och egentliga ändamålet är i  stället för pengar utgivande tjäna missionssaken med sina egna händer. Den andra vinsten är det nöje och en uppbyggelse som de på samma gång hava när de alla livade av samma fromma anda hava för sed att under det de sitter samlade med sina arbeten, en i sällskapet läser antingen missionsberättelser eller andra för kristliga sinnen nöjsamma uppbyggliga skrifter och däröver samtal.

Just nu går Ridley Scotts nya storfilm Prometheus på bio. Filmen är en så kallad prequel, förhistoria, till Scotts banbrytande science fiction-skräckfilm Alien från 1979, och en publiksuccé.

    Vårt svenska stjärnskott Noomi Rapace spelar huvudrollen som den brittiska arkeologen Elizabeth Shaw, som tillsammans med sin kollega och fästman Charlie Holloway  leder en forskningsexpedition till en planet i ett avlägset solsystem, där de tror sig kunna finna människans ursprung, rentav dess skapare.

    Jag har skrivit en personlig reflektion om Prometheus i tidningen Dagen, där jag bland annat fokuserar på ett att den spektakulära filmens livstolkande teman: förhållandet mellan tro och vetenskap.

Texten kan läsas på Dagens hemsida: http://www.dagen.se/insikt/jakten-pa-en-skapare-tema-i-ny-storfilm/