Det är mycket snack om arbetslösheten och hur illa det är för både indvid och samhälle när medborgare går utan arbete. Att vara utan arbete innebär enligt gängse uppfattningar att stå utanför, att inte ha en meningsfull uppgift, att inte ha ett sammanhang, att ha en socioekonomisk låg status, att känna sig värdelös och så vidare.

Jag håller till mångt och mycket med om detta men tycker det är synd att alla uppgifter som finns att lösa och behov som finns att fylla MEN som ingen är beredd att betala för får så låg status i vårt samhälle. Det är många barn och unga som behöver högre vuxennärvaro både i skolan och på fritiden. Det finns många ensamma som gärna får sig en pratstund på en parkbänk eller på en promenad. Det finns många som skulle må bra av att få upptäcka kultur och idrott. Men dessa behov i samhället är vi tydligen inte beredda att betala för. Vinsterna skulle vara långsiktiga och kanske inte först och främst ekonomiska. 

Folkbildningen fyller luckor i samhället och skapar mötesplatser där aktiviteten sprudlar.

Men jag tycker det är lite snett att så stort fokus ligger på att alla ska arbeta, är inte en meningsfull fritid viktigare? Hur skapar vi en meningsfull fritid för alla i samhället? Arbete är nog ett medel men inte det främsta målet med livet.

I en dold inspelning, i P1:s dokumentär "Den fastspända flickan ",  får vi höra verbala övergrepp av en överläkare inom Närpsykiatrin. Nora konsulterar denne och vill ha hjälp med att bearbeta det svåra efter en våldtäkt.  Noras högsta önskan är att få en kvinnlig terapeut eftersom hon inte kan anförtro sig till manliga individer på grund av allt som hänt tidigare. Nora nekas dock till detta. ”Det finns inget stöd till att det blir bättre för att man pratar med en kvinna”, får hon till svar.

Nora besluter sig till sist, efter många misslyckade rop på hjälp, att släcka livet en gång för alla men mirakulöst nog klarar hon livhanken. Det skulle ta åtta år innan Nora, till slut, fick adekvat behandling/vård. Och tecknen på att hon mådde dåligt fanns ju där i tidiga tonåren.

Apropå självmord och psykisk ohälsa. Varje år dör ca 400 personer i trafiken. Staten satsar 150 miljoner per år för att forska kring trafiksäkerhet. Fem gånger fler dör i självmord. Här satsar regeringen bara ca 3 miljoner på suicidpreventionsforskning. Det byggs räcken och staket på broar men det är inte tillräckligt. Krävs kanske en självmordstsunami, som någon uttryckte sig, för att vi skall få igång en bra debatt och samtidigt få upp ögonen för hur pass dåligt vårt konkurrenssamhälle mår. Visst, självmord är tabubelagt. Psykisk ohälsa skambelagt. Det är där skon klämmer.

Självmord är ingenting exklusivt i sig. Det är den vanligaste orsaken till för tidig död, om man mäter förlorade år före 60. Självmord är en vanligare dödsorsak än hjärtinfarkt. Vi måste komma ihåg att de flesta självmordsförsök inte leder till döden. De flesta som lyckas ta sina liv är män men de flesta som försöker ta sina liv är kvinnor.

Kring självmordsbeteendet finns ett antal fördomar, t.ex. att man inte skall prata om självmord med någon som har tankar kring detta eftersom risken är stor att ”väcka den björn som sover”. Det är i verkligheten snarare tvärtom. Ett obekvämt samtal kan leda till att nya vägar öppnar sig.

Vad beträffar Noras livsöde vill jag hänvisa till Ann Heberleins artikel i DN,  där hon säger att, ”varje människa har, i alla situationer, en rätt att behandlas i enlighet med sitt värde som människa”.

"Människan och maskinen" är ett radioprogram i tre avsnitt på P1 som precis har avslutats.

Så här presenteras serien på P1:s hemsida.  ”I programserien Människan & Maskinen är det inte själva tekniken som står i fokus, utan den djupt underliggande frågan som den allt snabbare digitala utvecklingen leder fram till: Vad är en människa?”.
Första programmet handlar om minnet. Där beskrivs Platons rädsla för att skrivkonsten skulle utarma minnet. Och så har det väl varit i alla tider, en rädsla för vad den nya tekniken gör med oss. (Läs mer om programserien här.)

Det är längesen jag var sjuk, men i måndags drabbades jag av en rejäl förkylning. Jag insåg på tisdagsmorgonen att det faktiskt var bäst att jag höll mig hemma. Både för min egen skull och för att inte smitta ner andra.
Men att vara hemma idag är inget hinder för att jobba. Uppstoppad i sängen med flera kuddar bakom ryggen samt dator, telefon, headset, almanacka, näsdukar, näsdroppar, vatten och värktabletter var jag med på telefon på de inbokade mötena.
Sängen har varit min plats ett par dagar, men inte en borg på det sättet som det kunde vara för ett antal år sen. Då kunde jag stänga av yttervärlden och tala in ett meddelande att jag är tillbaka när jag är frisk. Nu märks det inte om jag sitter i sängen eller vid skrivbordet. Jag nås på samma telefon och dator i vilket fall.

Nu skulle jag kunna fortsätta med att oja mig över all ny teknik, men det tänker jag inte göra. Jag tror inte på offermentalitet.  Jag tror mer på att det handlar om hur vi förhåller oss till utvecklingen. Ibland går den så fort så vi blir tagna på sängen – och precis när vi lärt oss något kommer nästa stora grej.  För en del av oss är det ganska plågsamt och för andra bara kul.

Vad är en människa? var den centrala frågan i radioprogrammet. Och det kanske är den frågan jag behöver reflektera mer över. Att fortsätta bestämma över mina maskiner och träna mig i att vara mer inifrånstyrd än utifrånstyrd som vi brukade säga till varandra på jobbet för ett antal år sedan. Kanske ännu viktigare idag.

På lördag, 16 juni, medverkar jag i SVT:s Helgmålsringning. Programmet är inspelat på en arbetsförmedling och min betraktelse handlar om vår längtan efter en uppgift och efter att få höra till. Jag pekar också på riskerna med ett samhälle som vårt, där arbete och prestation sätts väldigt högt. Under många decennier präglades Sverige av arbetarrörelsens och socialdemokratins tydliga fokus på arbetet – ett fokus som nuvarande regering närmast förstärkt med den så kallade ”arbetslinjen”.

    Baksidan av detta är att vårt värde riskerar att kopplas till vad vi presterar och att vi alltmer tvingas förtjäna vår plats i gemenskapen. Något som jag funderar mycket över och också skrivit en hel del om genom åren. Arbetsförmedlingen känns förstås som en klockren plats för dessa funderingar.

SVT1, lördag 16 juni kl 17.50. (Därefter på SVT Play i 30 dagar.)

Det här är den första av tre helgmålsringningar ”från livets vardagsrum” jag nyligen spelat in. Senare i sommar sänds ett program från perrongen på ett Resecentrum och i november ett från en rättssal i Tingsrätten.

    Jag fick i höstas förfrågan från SVT om att göra de här programmen – och det var naturligtvis alldeles för roligt för att tacka nej till. Tillsammans med producenten Johannes Söderberg spånade jag fram tre ”vardagsrum” där vi ställs inför viktiga frågor om livet. I början av maj spelade vi in på tre olika ställen i Örebro.

    Förra året hade jag förmånen att få göra tre sådana här helgmålsringningar tillsammans med sångerskan Anna Stadling, hemma i hennes och maken/musikern Pecka Hammarstedts kök. De utgick från tre av Annas låtar. Det var verkligen en utmaning att på en minut försöka säga något med innehåll. När jag nu i de nya programmen fick mellan två och en halv och tre minuter på mig, kändes det faktiskt som oceaner av tid!

Se programmet här: http://www.svtplay.se/video/138506/15-6

Bild: Johannes Söderberg/SVT