Det är mycket snack om arbetslösheten och hur illa det är för både indvid och samhälle när medborgare går utan arbete. Att vara utan arbete innebär enligt gängse uppfattningar att stå utanför, att inte ha en meningsfull uppgift, att inte ha ett sammanhang, att ha en socioekonomisk låg status, att känna sig värdelös och så vidare.

Jag håller till mångt och mycket med om detta men tycker det är synd att alla uppgifter som finns att lösa och behov som finns att fylla MEN som ingen är beredd att betala för får så låg status i vårt samhälle. Det är många barn och unga som behöver högre vuxennärvaro både i skolan och på fritiden. Det finns många ensamma som gärna får sig en pratstund på en parkbänk eller på en promenad. Det finns många som skulle må bra av att få upptäcka kultur och idrott. Men dessa behov i samhället är vi tydligen inte beredda att betala för. Vinsterna skulle vara långsiktiga och kanske inte först och främst ekonomiska. 

Folkbildningen fyller luckor i samhället och skapar mötesplatser där aktiviteten sprudlar.

Men jag tycker det är lite snett att så stort fokus ligger på att alla ska arbeta, är inte en meningsfull fritid viktigare? Hur skapar vi en meningsfull fritid för alla i samhället? Arbete är nog ett medel men inte det främsta målet med livet.

Idag har jag tränat. Jag har inte kunnat eller fått springa på två månader på grund av ryggproblem. Det gör mig vansinnig, men jag får väl se det som att jag prövar och övar mitt tålamod. Jag får göra det jag kan, helt enkelt. Så idag gick jag till mitt gym, 2,3 km, i rask takt med stavar. Jag tränade i 30 minuter, mest styrkeövningar eftersom jag inte kan hoppa och studsa pga ryggen. Sen gick jag hem igen, 2,3 km i rask takt och med snöblask och blåst i ansiktet hela vägen. Och uppförsbacke.

Hurra för mig, liksom.

Nu till min undran och fundering för dagen. Ni har säkert hört resonemang av den här typen:

”Jaaaa, tänk. Förr i tiden, då arbetade man med kroppen och bar saker och fick betalt för det. Barnen gick 3 mil till skolan, det var tider det. Idag BETALAR folk för att springa på band och lyfta skrot på gym. Tänk va? Så oerhört...löjligt/pinsamt/fånigt/meningslöst. Det är verkligen nåt att tänka på!”

Och så ska man liksom skrocka lite så där besserwisser-igt också. Tänk vad SMART jag är som har kommit på det här, ungefär. Tänk att ”förr i tiden” då fick folk motion automatiskt och tänk vad konstgjorda, löjliga och bortklemade vi är idag. Bortklemade! Sen att folk för 100 år sen dog i förtid och i barnsäng och fick hopplösa arbetsskador och förslitningar bortom rim och reson – det lägger man inte till i ekvationen.

Mänskligheten har tillsammans skapat en värld där vi ständigt strävar efter att förenkla och effektivisera. Vi föredrar tvättmaskiner fram för klappträn. Vi föredrar oftast diskmaskinen framför att diska för hand. Vi har bil och inte häst och vagn. Det här tröttsamma ”ni som gymmar och springer i elljusspår är töntar eftersom folk för hundra år sen arbetade med kroppen”, det är på samma nivå som ”ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika”.

Jag är himla tacksam för att folk inte bryter ryggarna i samma utsträckning i hårda fysiska kroppsarbetar-yrken. Jag tycker den som låter bli att träna på gym för att det är konstlat kan bli amish-skogshuggare eller varför inte vanlig hederlig snickare, så var det problemet löst.

Vi är många som arbetar med hjärnan i första hand. Sen att det inte betyder att vi är universitetsprofessorer, det hör inte hit. Det är med hjärnan vi sorterar, administrerar, funderar och klurar och sen undervisar, pratar, förmedlar och kommunicerar. Det är inte så tungt att flytta på papper, whiteboardpennor och datormöss. Det blir inga biceps byggda den vägen.

Sen finns det faktiskt horder med folk som i sitt dagliga liv och arbete (som inte är av timmerhuggar-art, utan just mer åt sortera-papper-hållet) ändå måste förflytta sig rätt långa sträckor och som gör det bitvis till fots och på cykel. Och alltså rör rätt friskt på sig. Vardagsmotion i det 21a århundradet, liksom. Inte fy skam.

Så knip igen med paralleller till förgångna tider och ”det var bättre förr” när det gäller att hålla sig i form. Alla som hittat en träningsform som de gillar och mår bra av – löpning eller zumba eller parcour eller tennis eller cross fit eller trädgårdspilates – kör så det ryker! Det är så mycket i tillvaron som är konstlat och jag skulle bra gärna vilja veta vad som är okonstlat och helt naturligt i våra liv här idag. Inte så enkelt eller självklart, faktiskt.

På lördag, 16 juni, medverkar jag i SVT:s Helgmålsringning. Programmet är inspelat på en arbetsförmedling och min betraktelse handlar om vår längtan efter en uppgift och efter att få höra till. Jag pekar också på riskerna med ett samhälle som vårt, där arbete och prestation sätts väldigt högt. Under många decennier präglades Sverige av arbetarrörelsens och socialdemokratins tydliga fokus på arbetet – ett fokus som nuvarande regering närmast förstärkt med den så kallade ”arbetslinjen”.

    Baksidan av detta är att vårt värde riskerar att kopplas till vad vi presterar och att vi alltmer tvingas förtjäna vår plats i gemenskapen. Något som jag funderar mycket över och också skrivit en hel del om genom åren. Arbetsförmedlingen känns förstås som en klockren plats för dessa funderingar.

SVT1, lördag 16 juni kl 17.50. (Därefter på SVT Play i 30 dagar.)

Det här är den första av tre helgmålsringningar ”från livets vardagsrum” jag nyligen spelat in. Senare i sommar sänds ett program från perrongen på ett Resecentrum och i november ett från en rättssal i Tingsrätten.

    Jag fick i höstas förfrågan från SVT om att göra de här programmen – och det var naturligtvis alldeles för roligt för att tacka nej till. Tillsammans med producenten Johannes Söderberg spånade jag fram tre ”vardagsrum” där vi ställs inför viktiga frågor om livet. I början av maj spelade vi in på tre olika ställen i Örebro.

    Förra året hade jag förmånen att få göra tre sådana här helgmålsringningar tillsammans med sångerskan Anna Stadling, hemma i hennes och maken/musikern Pecka Hammarstedts kök. De utgick från tre av Annas låtar. Det var verkligen en utmaning att på en minut försöka säga något med innehåll. När jag nu i de nya programmen fick mellan två och en halv och tre minuter på mig, kändes det faktiskt som oceaner av tid!

Se programmet här: http://www.svtplay.se/video/138506/15-6

Bild: Johannes Söderberg/SVT