I går var jag på en utbildningsdag om Mänskliga Rättigheter och Rasism med Marco Helles, en av männen bakom MOD, Mångfald och Dialog.

Den 10 december 1948 antog Förenta Nationernas generalförsamling den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Artikel 1

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Marco har en alternativ översättning till artikel 1 som lyder:

Alla mänskliga varelser är födda fria och jämlika i värdighet och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av syskonskap.

Att byta ut ordet värde mot värdighet och gemenskap till syskonskap, kan tyckas vara en lek med ord, men för mig ger orden mer tyngd till deklarationen.

Om vi människor skulle leva efter den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna och verkligen leva upp till artikel 1 samt artikel 2 och 30 så kan jag lova att vår värld skulle vara en bättre plats att leva på

Artikel 2

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Artikel 30

Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp, eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller utöva en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i denna förklaring.

Så kära systrar och bröder, gå ut och hävda de mänskliga rättigheterna i tid och otid!! Låt oss bygga vår värld på alla människors lika värdighet!

När Gazakriget bröt ut i november ifjol, hade vi besök av en dotter med sambo. Det hade gått att vara här i Jerusalem som tillfällig besökare under hela det åtta dagar långa kriget ett tiotal mil bort utan att alls märka att det pågick, om man inte pratade för mycket med folk och inte brydde sig om att följa nyheterna.

Och, förstås, om inte flyglarmet hade tjutit vid två tillfällen. Den första gången var en fredagseftermiddag vid kvart över fem när dottern och sambon skulle in till stan. Min första tanke var att ”Jaha, i Sverige testar vi ’Hesa Fredrik’ på måndagar klockan tre, här gör dom det tydligen på fredageftermiddagarna”. Sedan insåg jag att detta är på riktigt. Raketer av något slag är på väg åt mitt håll.

Det var en märklig upplevelse att få så livsviktig information och inte ha en aning om vad jag skulle göra av den. Vi har inga gasmasker. Vi har inget skyddsrum, så det fanns ingenstans att springa på de nittio sekunder som flyglarmet ger oss.

Det är intressant att iaktta sina egna reaktionsmönster i en sådan ytterlighetssituation. Vad gör man av livsavgörande information som man inte kan göra något av?

Det blev att dottern och pojkvännen stannade hemma, och vi drack kaffe framför teven. Av någon anledning blev jag aldrig rädd.

Det fick mig att tänka på en helt annorlunda, men ändå lika, situation för sexton år sedan när läkarna berättade för min mamma att de skulle avbryta försöken att bota henne från cancern, eftersom det inte gick att rå på den. Då handlade det om mycket mer än nittio sekunders återstående tid, kanske så mycket som tre månader. Det visade sig bli åtta månader. Men budskapet var tydligt och ofrånkomligt: ”Du får leva med att du snart ska dö”. Nu inriktades all behandling på smärtlindring.

Mitt i sorgen var det intressant att se hur mamma tog emot detta besked. Det som förvånade mig var att hon, som allmänt sett var en ganska ängslig människa, inte var det minsta orolig för att dö. Trots att det inte fanns något ”kanske, ändå” i hennes prognos, så var hon helt orädd. Begravningsgudstjänsten planerade vi tillsammans.

Eller kan det vara så att det var på grund av vissheten som hon inte var rädd, bara ledsen. Att ett ”kanske, ändå” hade gjort den sista tiden svårare att genomleva?

Jag vet inte, men anar att det kan ha varit så. Att det finns situationer när det är bättre att sluta hoppas, för att kunna försonas med livet sådant det blev.

Det är aldrig för sent att ge upp, har någon sagt. Det är bra. Jag behöver inte ge upp idag, kan lika gärna vänta till i morgon. Däremot kan det bli för sent för att försonas med livet.

Kanske det är sättet att använda livsavgörande information som jag inte kan göra något annat av: att träna mig i att försonas med mig själv och mitt liv.

(Sänt som "Tankar för dagen" i Sveriges Radio P1 den 16 maj 2013.)

Det är mycket snack om arbetslösheten och hur illa det är för både indvid och samhälle när medborgare går utan arbete. Att vara utan arbete innebär enligt gängse uppfattningar att stå utanför, att inte ha en meningsfull uppgift, att inte ha ett sammanhang, att ha en socioekonomisk låg status, att känna sig värdelös och så vidare.

Jag håller till mångt och mycket med om detta men tycker det är synd att alla uppgifter som finns att lösa och behov som finns att fylla MEN som ingen är beredd att betala för får så låg status i vårt samhälle. Det är många barn och unga som behöver högre vuxennärvaro både i skolan och på fritiden. Det finns många ensamma som gärna får sig en pratstund på en parkbänk eller på en promenad. Det finns många som skulle må bra av att få upptäcka kultur och idrott. Men dessa behov i samhället är vi tydligen inte beredda att betala för. Vinsterna skulle vara långsiktiga och kanske inte först och främst ekonomiska. 

Folkbildningen fyller luckor i samhället och skapar mötesplatser där aktiviteten sprudlar.

Men jag tycker det är lite snett att så stort fokus ligger på att alla ska arbeta, är inte en meningsfull fritid viktigare? Hur skapar vi en meningsfull fritid för alla i samhället? Arbete är nog ett medel men inte det främsta målet med livet.

Relationer. När de är som bäst berikar de och visar det bästa i oss själva då vi speglar oss i en annan person. Varför kan det inte alltid få vara så? Jag tänker att vi har väldigt tydliga föreställningar av hur olika sorters relationer ska vara. Relationen till en vän, den mellan barn och förälder, mellan två syskon, eller med en livskamrat. Alla relationer kan inte följa den givna mallen som normerna skapat, helt enkelt därför att vi alla inte har förutsättningarna att passa in i den. Förutsättningarna för relationer kan också förändras över tid av en ändlös mängd skäl, och då tror jag att det är viktigt att vara öppen för att låta dem förändras utefter behov. Här uppstår ofta problem, för det finns få saker vi är så rädda för som att låta relationer förändras

Jag tror på att kämpa för relationer, har alltid haft svårt för att genom ett aktivt val klippa bandet till människor jag en gång valt i mitt liv. Vi dras till människor av en anledning, och bandet vi får till någon som betyder något för dig och finns nära dig är värt att respektera och visa omsorg. Relationen kan tjäna ut sin roll såsom vi först utformade den, men varför inte då försöka omformulera den hellre än att kapa banden? Sedan finns banden vi får med oss när vi föds, dem till familjen vi inte aktivt valt men får på köpet. Det är de personer som formar oss mer än alla andra. Båda katergorierna kan som bekant leda till lika mycket trassel och svårigheter.


Min häst Soretta och flockvännen Ricco. De gnabbas dagligen men är också en trygghet för varandra.

Oavsett om relationen är mellan två vänner, familjemedlemmar eller livskamrater så tror jag att vi ofta skulle må bra av att sänka kraven på oss själva och den den andra personen och acceptera vilka våra förutsättningar är istället för att stirra oss blinda på normen. Vi måste acceptera att vi i perioder i livet har ett behov av att prioritera relationen mer eller mindre, vara väldigt nära eller ha lite andrum och distans. Det ter sig orimligt för mig att en livskamrat kan fylla alla de funktioner som vi ofta förväntar oss av en parrelation genom hela livet med alla dess processer och förändringar. Vi borde bli bättre på att acceptera det. Ärlighet och kommunikation är ett måste för att det ska fungera, men sedan borde också det där hopplösa egot som räds ensamheten lungna ner sig lite.

Visst fick jag det att låta enkelt nu?

Häromdagen tog Poeten och jag en något annorlunda promenad i vårt bostadsområde. Ett trettiotal människor mötte upp för att vandra tillsammans och lära mer om områdets historia, men också om framtida planer för ny bebyggelse och kommunikationer. Med på vandringen hade vi två eldsjälar, Ronny från Naturskyddsföreningen med stor kunskap om planarbeten och natur, och Konstantin som engagerat berättade om Västra Sicklaöns historia.

Vi tittade på rester av en vikingaborg och lyssnade på lövsångare. Vi såg säsongens kryssningsfartyg glida förbi och blev påminda om hur skärgårdsmiljön påverkas. Vi såg i fantasin ett enormt Nacka Tower växa fram som ny granne istället för den gamla vackra tegelbyggnaden, och suckade över den nya bron som ska skära genom de månghundraåriga tallarna i Rysskogen. Så sorgligt kortsiktig planering av kommunikationer! Vem vågar driva helhetssyn, samverkan, långsiktiga miljöfrågor och ideologi i politiken idag?

Jag blev på nytt påmind om vikten av grönområden i städerna, både för vår hälsa och för den biologiska mångfalden. Vid något tillfälle talade Ronny om risken med att skärma av grönområden från varandra och vikten av att det finns gröna korridorer som binder ihop dem. Korridorer som ger möjlighet för tillräcklig spridning av växter och djur och på så vis säkrar den biologiska mångfalden.

”Skapa korridorer för mångfald”, skrev jag på en lapp och la ner i väskan. Det handlar inte bara om biologisk mångfald, om växter och djur, tänker jag. Det handlar om en hela livets mångfald – om kultur av alla de slag, om individer och grupper, ideologier, religioner, kulturella sammanhang, om lika och olika. Det räcker inte bara att allt finns här och där, eller får finnas var för sig.

Jag tror att vi behöver ”korridorer” som binder oss samman och berikar vårt samhälles mångfald, hela livets mångfald. Det kanske kan vara strukturer, hur vi bygger bostäder och kommunikationer. Eller lagar mot diskriminering och för mänskliga rättigheter. Det kan vara mötesplatser mellan våra berättelser. Och små vardagskorridorer byggda av respekt, öppenhet och nyfikenhet mot varandra: "Aha, du tänker så! Vad intressant, berätta mer!"

Hur var det nu Tage Danielsson brukade säga: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok.”

Ett annat citat av Tage Danielsson fanns med när regeringens Framtidskommission presenterade sin slutrapport. Två gånger påmindes vi om att ”Den som vägrar se bakåt och inte vågar se framåt måste se upp!”

”Se upp” måste vi inför en rad stora utmaningar de närmaste trettio till fyrtio åren. En sån utmaning är den åldrande befolkningen i Sverige som bara ökar. Vem ska vårda alla gamla och var finns pengarna som ska bekosta det? En annan utmaning gäller det mångkulturella samhället och behovet av gemensamma värderingar. Vad är det som ska hålla ihop oss mitt i alla olikheter?

Men den riktigt stora frågan – där nog många känner av tvivlet - är naturligtvis den om miljö- och klimathoten. En av ledamöterna i Framtidskommissionen har efteråt berättat uppriktigt om det allra första mötet en decemberdag 2011. Gruppen hade samlats i ett hörnrum högst upp i Rosenbad med utsikt över hela Stockholm. Där berättade ledamoten Johan Rockström som är en av världens främsta globala miljöexperter om olika scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det helt tyst i rummet.

Efter en stund bröt statsministern tystnaden (och förlåt honom nu för kraftuttrycket):

– Vad f-n kan man göra, egentligen?

Den här episoden berättas av ledamoten Pekka Mellergård i en personlig artikel i den kristna kulturtidskriften NOD. Där får man också veta att den ende i Framtidskommissionen som var tydligt optimistisk när det gäller människans förmåga att klara miljöhoten var miljöexperten Rockström själv. Skillnaden mellan honom och politikerna handlar om perspektiv. Han säger till exempel: ”Om vi bygger vår värdegrund på texter som är 2000 år gamla så är det väl inte orimligt att ha ett framtidsperspektiv som är minst lika långt."

Ingen förnekar att riskbilden är förfärlig. Och det är bara människan som kan göra något åt miljöhotet. Vi har mer kunskap än någonsin, alltfler nyckelpersoner inser allvaret och vi är den första generationen som har möjlighet att förändra livsförutsättningarna på jorden. Forskarna talar idag om en ny geologisk tidsålder, ”antropocen” som betyder just människans tidsålder. Vad är det då som behöver göras?

Ett djupt skifte i värdegrund som bygger på vetenskaplig kunskap, är ett svar. Det behövs globala förvaltningsformer och överenskommelser som gör det billigt att göra rätt och mycket dyrare att göra fel.  Och i väntan på det behövs det länder som går före. Och Sverige har unika förutsättningar att göra det.  

Utmaningen skulle vara att visa att det går att ha en mycket bra välfärd i ett hållbart samhälle. Då skulle Sverige bli ett trovärdigt, inspirerande och uppfodrande exempel för andra länder.  Min fråga är bara: Är det något som hindrar det, egentligen?   

Här i min stad har vi precis avslutat en underbar Berättarfestival. Här har vi sprängt gränser, olika berättarkulturer, olika generationer, olika genrer har möts och korsat varandras vägar. Känns som vi har haft gränslösa möten

Jag har börjat tänka på vilka gränser som förminskar mitt livsrum och vad som förminskar mig?
Det finns så mycket som vill krympa våra liva, och vår tillvaro.
Olika arv vi bär med oss, principer, traditionella könsroller, vår rädsla för det avvikande, det annorlunda, de oliktänkande. Rädslan för att vi inte duger, eller kan, eller är tillräckligt fina.

Gör som våren, spräng gränser!

Våren är framfusig brutal, den frågar inte vem som bor vart. Den knackar inte på och frågar om den får komma in, den känner inga gränser.

Den bara brer ut sig gränslöst!

Vårens fantastiska gåva till oss nordbor är att vi kommer ut på våra gårdar, ljuset som gör oss glad, gör att vi kanske vågar ta steget över till grannen.

Våren vill  att vi ska sträcka på oss, den vill att vi skall ta i lite, stå på tå ibland. Kliva över avspärrningar, krypa under staket, klippa hål i stängsel, gå in på områden där vi aldrig varit.

"När vi öppnar våra gränser för andra, så får vi också större utrymme." Minns inte vart jag hört detta men gillar de!

Våren är en grind till livet, öppna den och känn hur skönt det är att leva.

Isen är borta i vår älv!

Jag vill stjäla er uppmärksamhet ett par minuter och dela med mig av boken Språkets och tystnadens otaliga svek.  Det är ett spektakulärt alster på många sätt.  Den här boken skrevs på cigarettpapper med egenhändigt tillverkad penna i ett av de fängelser i Syrien, där bokens författare under fjorton år satt inspärrad och torterades. Därefter smugglades boken ut i ett ihåligt trästycke.

I författarens förord kan man bland annat läsa, ”när dikterna blev många, var jag rädd att minnet skulle svika mig. Jag bad därför några kamrater om hjälp. Var och en av dem lärde sig en av mina dikter utantill. Senare hjälpte mig mina medfångar att skriva av, diskutera, gömma och smuggla ut allt jag skrev. Därför är den här boken ett kollektivt verk, trots att upprinnelsen var individuell”.

Författarens namn är Faraj Bayrakdar, poet och journalist, född i Homs Syrien, 1951, fängslades tre gånger, första gången 1978 på grund av en liten tidskrift som han och några andra studiekamrater gav ut vid universitetet i Damaskus.  Under de första sex åren var han helt isolerad från yttervärlden, berövad rätten att ta emot besök och inneha personliga föremål såsom penna, papper och radio.

Frågan jag ställs inför är, hur mycket ondska kan en människa tåla? Hur mycket kan en människas psyke stå emot? Varifrån hämtar den fängslade sin styrka?

Författaren beskriver hur de genomför en hungerstrejk för att på så sätt uppnå ett uns av rättigheter, trots uppenbara risker för ytterligare bestraffningar. Tortyrmetoderna, ja, en serie av ondskefull grymhet som aldrig vill ta slut.  Metoderna beskrivs i detalj, bland annat hur en fläkning eller tyska stolen går till. Det är fasansfullt och jag lägger boken åt sidan för ett kort ögonblick.

Fayr Bayrakdar skriver även att, ”så småningom började jag inse att poesin är frihetens vackraste fågel, att den utgör den högsta formen av frihet. Med andra ord, poesin är något som inte kan fängslas”.

Den här boken kryper in under huden, en av de starkaste böcker jag läst. De existentiella frågorna ställs på sin spets och ingen kan lämnas oberörd.  Läs den.

Jag jobbade i helgen och fick åka jättetidigt hemifrån. Jag sov inte många timmar. När jag kom till Centralen tidigt på lördagmorgonen såg jag något jag aldrig sett förut. Vid ingången till Centralen, uppe vid Klarabergsviadukten ligger fyra män i varsitt fönster och sover. Själv kom jag från ett varmt och ombonat hem, lite besviken över att jag behövde gå upp före fem en lördag.

Jag har aldrig sett så många tiggare i Stockholm som nu. Överallt i gathörnen ser jag dem. Och på tunnelbanan, på pendeltåget…

Igår var jag på en dag med information om Diakonia. Vi pratade bl.a. om klimaträttvisa. Och om ”springnotan” som Sverige tagit när vi låter de fattigaste betala notan för vårt överflöd och utsläpp. Jag har ett antal notor som jag hoppas att många vill skriva på. Kanske kan vi påverka Anders Borg så Sverige tar sitt ansvar och gör det vi sagt att vi ska göra.

Ibland blir jag så sugen på att köpa något nytt. Särskilt så här på våren med alla nya färgglada kläder. Gå en sväng på stan och se vad jag ”behöver”.  Ibland letar jag på Second hand för jag vet ju att det är så mycket bättre att handla där. Men det är som om jag inte bär upp secondhandkläderna lika bra som en 20-åring som kan ta på sig nästan vad som helst och se ”rätt” ut.

Jag har åkt ovanligt mycket tåg i april. I Kupé står det lite om frivillig enkelhet. Väldigt, väldigt många har inte har valt sin enkelhet. För mig som tillhör dem som kan välja är det verkligen utmanande att frivilligt välja att försöka leva lite enklare. En solidaritetshandling.

På hemsidan  www.frivilligenkelhet.nu  finns bl.a. 11 enkla tips. Ett tips lyder så här:
Beräkna din sannolika dödsdag. Då blir det tydligt att din tid är begränsad.

Och visst gör det tipset att livet får andra proportioner. Jag har ju fyllt 60 så det är inte så svår matematik, jag får allt lättare att inse mitt livs begränsning.
Jag funderar på att tänka på det enkla tipset varje gång jag blir sugen på nya vårkläder.